Jag bara älskar pussel. Att pussla är som ren mediation för mig. Det ska inte vara små puzzel på 500 bitar utan det ska vara minst 1000 bitar eller mer. Att sätta sig ner och hälla ut alla bitar på bordet/pusselmattan (ett förstoringsglas, en jäkligt bra lampa och kaffe) för att sen börja leta efter de 4 hörnbitarna är en euforisk känsla.
Att jag under pusslets gång mister tålamodet eller att nacken är helt sned när jag råkat sitta i +4 timmar i sträck ja, det är en annan femma. Det är själva egentiden där jag inte behöver göra annat än att leta efter en liten del av en bild, att hitta just den pusselbiten som fattades och sen få ihop både 5 och 10 pusselbitar i rask takt. Att bara sitta och söka med blicken eller syna en pusselbit med förstoringsglaset. Tyvärr är min syn inte optimal för pusslande men det är därför de uppfann förstoringsglaset.
Det lustiga i hela den här berättelsen är att jag inte gör det så ofta. Jag glömmer att ge mig tiden till det och prioriterar många gånger att städa (vilket jag ofta finner roligt) eller renovera, vilket jag också finner extremt roligt. Egentligen är väl vintertiden den perfekta tiden att just pussla.
Bye
