Läste precis inlägget på min dotters blogg. Hon har levt med stress så länge nu att hon knappt vet vad hon heter. Hennes liv har varit jobba och sova. Många gångerjhar hon inte ens fått sömn utan oroligt snurrat runt bland lakanen som en virvelvind i ett tappert försök att få någon timme av sömn.
Äntligen har hon lyssnat på oss -familj och kärestan- eller om det var läkaren som fick henne att lyssna det låter jag vara osagt, men hur eller hur har hon nått sin maxpunkt och förstår att fortsätter hon i detta tempo som hon egentligen har haft i nästan 2 år, så kommer hon dra på sig en sjujäkla sjukskrivning. Hennes kropp har skrikit högt och tydligt att hon måste dra ner tempot men tyvärr har hon slagit dövörat till och stormat på som vanligt. Tyvärr hade kroppen inte något annat val än att slå ut henne med förvirring och oförmågan att komma ihåg dom mest enkla saker, hon skulle ha glömt sig själv någonstans om det inte var för att benen satt ihop med kroppen.
Det är ett med ett lyckligt hjärta jag skriver detta för många gånger har jag oroat mig för min älskade dotter och hennes hektiska liv.
Är du nyfiken på hennes egen story så gå in här på länken till höger som heter "Dotter Martina".
Bye
Vad söt du är mamma! Jag älskar dig, och tack för allt stöd! Det är ovärderligt!