Filosoferar över fenomenet frysa. Inte att jag på något vis inte förstår att man fryser när det är kallt eller man har feber o dyl. Nej, jag pratar om detta frysande fast man klätt på sig så många lager kläder att man knappt kan röra eller för den delen böja en enda kroppsdel. Man känner sig som en michelingubbe i korvskinn.
En del kommer att svara -" ja, men du har för mycket kläder och då fryser man av det skälet". Men om jag inte har det egentligen utan fryser bara för att jag ser att det är kallt ute. Då är det mitt psyke som spökar med mig. Jag hatar verkligen att frysa känner mig som en kinesisk nakenhund med kläder. Dom hundarna skakar/darrar oavsett vilket klädesplagg de har på sig och jag känner mig lite som en kinesisk nakenhund med en jacka eller tjock tröja på mig när jag sett temperaturen ute går under -7 grader, då sätter skakandet/darrandet in, så jäkla tröstlöst.
Sekunderna eller ska jag säga minuterna efter så blir jag tyvärr överhettad. I min ålder kommer dessa vallningar i tid och otid, oftast i otid. En del säger "flickbrus" och andra säger "kärringsvalla". Det kvittar vad man säger om detta normala förlopp som kommer runt 50 års ålder, det är förbannat jobbigt att ena stunden frysa häcken av sig, sätta på sig varma tjocka kläder för att minuten senare vara tvungen att ta av sig nästan alla kläder tills man står där i sin egen härliga födelsedagsskrud.
Jag hatar för varmt också, det ska vara lagom. Men om jag är tvungen att välja mellan för varmt och för kallt så föredrar jag för varmt. Då kan jag sätta på mig ett tunt linne, kyla av mig med en dusch, svalka ner mig med fläkten på högsta varvtalet, eller så gör jag så att jag sätter mig i skugga med iskall dryck. Åh, jag saknar sommaren.
Bye
