Det har snart gått 14 dagar då sonen har varit hemma och skött sin praktik. Även att det är 1 månad sen han flyttade till Lund och han har varit hemma i ca 11 dagar känner jag av att det aldrig kommer att bli som det var innan han flyttade.
Det är ingen överraskning men fenomenet i sig är fascinerande, hur snabbt man mentalt kan ställa in sig på förändringar. Nu när sonen bott helt själv i endast 2 veckor så känner han av den friheten det bär med sig med egen lya. När han nu varit hemma dessa dagar på praktik så märker även jag att han har ändrat sitt sätt, inte negativt på något sätt. Han plockar undan efter sig direkt (det har han inte gjort innan), han diskar upp, han tvättar, han förbereder sina dagar kvällen innan, Det är en helt annan människa och framför allt märker jag att han behöver sin frihet att få vara. Det är inte alltid så lätt när man tvingas att bo hemma under, som i detta fall, praktiken.
Jag själv känner att jag inte riktigt vet gränsen på hur jag ska vara i mitt sätt gentemot honom. Det är en liten balansgång. Jag vill bry mig och får med jämna mellanrum lite mamma-son nojja, men där måste jag skärpa till mig.
Min älskade son har blivit en man och jag är sååå stolt över honom.
Bye